Kapitel 3 - Insidan

Hon huttrade i blåsten på busshållplatsen. Det var fortfarande mörkt ute, hon hade valt att ta den tidiga bussen för att ha lite marginal. Ville inte riskera att gå fel och komma för sent, mycket stod på spel. Busschauffören nickade vänligt när hon sa vart hon skulle av och hon satte sig långt fram för att höra när han ropade ut hållplatsnamnen. Dessutom hade det känts dumt att sitta långt bak när man som hon var alldeles ensam på bussen, lite som att försöka öka avståndet mellan den som servar och den som blir servad. Johanna kände sig sällan bekväm i rollen av att ta emot tjänster, även om hon betalade för dem.

Solen höll på att gå upp när bussen saktade in. Johanna hade dåsat till lite under den dryga halvtimmen hon vaggats av bussen på de ringlande vägarna och blinkade nu yrvaket. Det var kala marker utanför bussfönstret och när hon klev av möttes hon av en luft som måste vara åtskilliga grader kallare än den hon lämnat i stan. Runt om henne var det skog och inte förrän hon vände sig om såg hon byggnaden torna upp sig. Enheten för obeställbara brev. Det satt en skylt nerkilad i marken bredvid en smal väg upp mot grindarna. Hela området var omringat av ett högt stängsel med tre skarpa linjer av taggtråd som låg svarta mot den molniga gryningshimlen. Johanna drog jackan tätare om sig och började gå upp mot huvudingången.

Efter att ha blivit godkänd av övervakningskameran öppnades grindarna automatiskt och hon klev in på området. Rakt fram låg det hon gissade var huvudbyggnaden, en stor grå cementklump med fönster som såg ut som små ögonhålor, flimrande av det vita skenet från gammeldags lysrör. Runt området stod flera barackliknande längor, Johanna undrade om det var de som användes till bostäder och rös vid tanken. Hon genade över en parkeringsplats, full av bilar, och drog upp den tunga dörren till receptionen.

Johanna var inte säker på vad hon hade väntat sig men blev förvånad över hur tystnaden utifrån följde med in i byggnaden när dörren bakom henne automatiskt gick i lås med ett klick. Svaga surranden från lysrören, en klockas tickande, i övrigt inte ett ljud. Hon stod i en slags mottagningsrum varifrån det gick korridorer åt fyra håll. Det bås som mest liknade en reception var täckt med en metallgardin och ingenting visade spår av mänsklig aktivitet. Hon fick en obehaglig känsla som i de drömmar där man vaknar och är ensam kvar på en öde jord. En sekund undrade hon om hon tagit fel på dag, att platsen var rätt var det ingen tvekan om. Hon försökte tänka logiskt, någon hade ju öppnat grinden åt henne och just då hörde hon ett harklande inifrån korridoren till vänster. Hon kände en blandning av lättnad och rädsla och gick fram till den lucka i väggen som tydligen agerade reception. Även här var det ordentligt förbommat med någon slags plexiglas och kvinnan bakom rutan verkade inte ha någon plan på att öppna luckan. Johanna lutade sig därför mot något som såg ut att vara en mikrofon.

“Hej, det är jag som är Johanna...”, längre hann hon inte innan kvinnan avbröt henne.
“Naturligtvis, det går bra att sitta ner så länge”

Något förvirrad såg sig Johanna om, det fanns inte en möbel varken i det första rummet eller i den här dunkla korridoren. Något irriterat tryckte receptionisten ner knappen så att hon kunde höras ut,
“Fortsätt bara ner här så kommer han och hämtar dig”

Johanna vågade inte fråga vem “han” var utan gick lydigt vidare ner i korridoren tills hon hittade en träbänk att sitta på. Efter att ha sett alla säkerhetsåtgärder började hon undra om hon kanske borde vidtagit några sådana själv, sagt till någon vart hon skulle eller åtminstone tagit med sig en mobiltelefon.

“Det är hopplöst med täckningen härute”.

Framför henne stod en man, han log ett säljarleende och viftade med en död mobiltelefon. Märkligt, tänkte hon, det är som att han ville slå ur henne alla tankar på flyktmöjligheter. Hennes oro mildrades dock när han sträckte fram handen och tryckte hennes, nästan hjärtligt.

“Max Wolf, sorteringschef på Enheten”
“Johanna Ravén”, hon svarade artigt trots att de båda visste att han redan hade hennes namn.
“Du är välkommen hit, Johanna, det ska du veta. Det kanske inte ser mycket ut för världen men vi strävar efter en djup samhörighetskänsla här, det är viktigt att alla känner sig som oumbärliga pusselbitar, om du förstår”, han höll hela tiden en hand på hennes axel medan han ledde henne genom otaliga korridorer och uppför otaliga trappor. Tillslut stannade de framför en dörr markerad “Sortering”. Han tvekade en sekund, nästan andäktigt, och lade sedan handen på handtaget.
“Välkommen till Enheten, Johanna”