Kapitel 2 - Enheten

Hon vaknade av telefonsignalen. Yr av sömn och för lite mat snubblade hon över tidningsstället och svarade med andan i halsen.
“Är det här dottern?”
Det var en mörk mansröst, något i hans ton gav henne känslan att han var vanare vid att ha undersåtar än vänner.
“Johanna, ja, det är jag”
“Det här är läkare Ulf Ståhle, jag skulle behöva prata med dig lite om din mors situation”
Mycket av det han berättade hade Johanna redan hört av Margareta, att de först trott det var en vanlig influensa men att febern hade stigit och stigit och inte velat ge med sig. När Margareta ringde hade Johanna blivit för chockad för att ställa följdfrågor, hon hade inte sett sin mamma på flera år och började direkt gå igenom i huvudet hur hon snabbast skulle kunna ta sig till Kiruna, samtal hon måste ringa, möten hon måste avboka. Nu var hor klarare och lyssnade noga på vad läkaren berättade, resultatet var dock detsamma, det enda de var säkra på var att de inte hade en aning om vad som var fel.
“Ingenting tyder just nu på att sjukdomen är på väg bort, så mycket kan jag säga”
“Jag ska ingenstans”

När hon hade lagt på insåg hon att det var dags att ta sin hunger på allvar. Hon ropade till sin mamma att hon skulle gå ner till affären, men fick som väntat inget svar. Det var en speciell känsla att kliva ut i Kirunaluften, den välbekanta kylan, doften av träd som är kala av frost och blåst. Hon köpte bröd och marmelad på Ica och plockade åt sig ett ex av varje tidning framme vid kassan. En timme senare hade hon läst igenom varenda annons men det verkade hopplöst. Hon kunde inte ringa på någon lägenhet innan hon hade jobb och det verkade stört omöjligt om man inte hade bil. För första gången ångrade hon att hon inte satsat mer på körkortet, men det hade liksom känts så avlägset i Stockholms innerstad. Utanför fönstret var det redan mörkt, hon gick en sväng förbi mammans säng bara för att konstatera att hon fortfarande sov, djupt men oroligt.

Johanna satte sig i soffan, hon försökte skapa en känsla av trevlighet i det tomma rummet men det var svårt. Anna hade ingen tv så hon fick nöja sig med lokalradions torra utbud. Hon fingrade över vristen där tatueringen satt. Den hade varit så stor när hon var liten, sen hade hon växt och nu var den lilla fågeln knappt en tumme hög. Det var sista gången hon hade sett sin pappa, den där dagen i Prag, och det har etsats sig fast som en tavla i minnet. Fast hon var så liten hade hon förstått att det var något på gång, det hade varit så viktigt för honom det där med tatueringen. Han hade tagit med henne till de skummaste kvarteren, hennes lilla vita arm i ena handen och en skiss av en talgoxe i andra. Hon hade fått välja fågel och det var inget svårt val, talgoxen var den enda fågel hon hade hållit i sin hand. Pappan hade smulat lite havre i hennes handflata och de hade stått i parken och väntat andaktsfullt. Sedan den dagen när den första lilla fågeln landade på hennes spända fingrar hade hon älskat talgoxar. Tatueraren hade varit en robust man och hon minns hans röda tak där hon låg medan de förhandlade inne på kontoret. För att hon skulle slippa obehaget hade hon fått en tablett att sova på och när hon vaknade upp satt fågeln där på hennes vrist och tittade på henne. De hade åkt taxi tillbaka till hotellet och Anna som hade gått i taket när hon såg vad han hade gjort. Föräldrarna hade bråkat, Johanna stängde in sig i badrummet och sjöng högt medan hon höll för öronen. När hon kom ut var han borta.

Flera dagar gick och Johanna började skapa små ritualer av sin tid. Frukosten, tidningsköpandet, ett par telefonsamtal till lägenheter och jobb men utan framgång. Det hade hunnit bli torsdag när hon plötsligt fick syn på något intressant i lokaltidningen.

SORTERARE SÖKES
Enheten för obeställbara brev söker en språkkunnig tjej/kille till sorteringsavdelningen.
Bostad erbjudes i området, bra busskommunikationer till och från Kiruna. Start omgående.

Johanna kände sig övertygad om att hon var rätt för jobbet, en känsla som fick henne att vakna lite ur den senaste veckans hopplösa dvala. Hon gick direkt ut i hallen och slog numret. Det var en kvinna som svarade, hon antog att det var växeln och bad att bli kopplad till personalchefen.
“Hur var ditt namn?”
“Johanna Ravén”
Det uppstod en kort paus och kvinnan bad henne vänta. När hon kom tillbaka var hon samma professionella trevlighet igen.
“Då är du välkommen till oss på måndag klockan 9, går det bra?”
“Jättebra, tack så mycket”
Hennes hjärta bultade när hon la på luren. Kanske var det här lösningen.