Kapitel 1 - Hemkomsten

Johanna står i hallen. Allt ser ut precis som när hon lämnade det för fem år sedan, trasmattan ligger kvar, telefonen står på sin plats, nycklarna ligger i skålen på hallbordet. Hon ställer ner sin tunga väska och tar långsamt av sig sina skor, försöker att inte tänka på hur förtvivlat gärna hon skulle vilja vara någon annanstans, vart som helst. Margareta kommer ut ifrån köket, hon studsar till när hon ser Johanna.
“Jaså hade du nyckel”
Inga varma kramar precis, men det hade inte heller Johanna förväntat sig. Hon har känt Margareta sen hon var barn och lärt sig att hålla avståndet. En gång berättade Johannas mamma att Margaretas far hade dött i kriget, de stod varandra mycket nära och Margareta, då bara 13 år, hade svurit på att aldrig tillhöra en annan man. Så vitt någon visste hade hon hållit det löftet.
Johanna följer med Margareta in i sovrummet och ser sin mamma, nerbäddad under tjocka täcken. Hon får tårar i ögonen, hennes mamma ser tanig ut som en liten fågelunge som övergetts i sitt bo. Hon drunknar nästan i alla filtar och kuddar och andas rossligt i djup sömn. Johanna sätter sig i en stol som ställts fram bredvid sängen och lägger en hand på täcket.
“Mamma?”, hon viskar och kramar lätt om täcket där hon tror att mammans arm är.
Det är alldeles tyst i rummet, farfarsklockan tickar inifrån köket och hon tycker sig känna doften av gammalt kaffe. Mamma Anna ger ifrån sig ett dovt stön och blinkar lite med ögonlocken.
“Johanna älskling” får hon fram, men återgår snart till sin tunga sovandning.
Johanna blinkar bort några envisa tårar och reser sig från stolen.
På väg ut i köket drar hon med fingrarna över målningarna på väggen. Alla likadana, kvadratiska dukar med fåglar målade i akvarell. Det var hennes pappas livsverk, som Johanna minns det så målade han minst en om dagen och aldrig samma fågelart två gånger. När Johanna var liten kunde hon namnet på alla, hur de lät och hur man kunde skilja hanarna från honorna. Hon hade inte tagit med sig någon av sin pappas målningar när hon flyttade till Stockholm, det hade varit hennes eget beslut att bryta så mycket som möjligt med sin historia. De enda påminnelserna hon fick var breven hennes mamma skickade, alltid med de brevpapper som blivit hennes pappas signum och avtryck i historien. Hundratjugo olika motiv fanns det, allt från björkar till tallkottar till svanarna som hotell Svanen på stortorget beställt. Som flicka hade Johanna älskat dem, samlat alla i en pärm och fascinerat mött ögonen hos älgar och måsar som stirrade på henne genom plastfickorna.
Hon väcktes ur sina tankar av kaffekannans tjut från köket. Margareta hällde upp varsin kopp till dem, kokkaffe, kanske det äckligaste Johanna visste men det var liksom inte läge att tacka nej.
“Doktorn säger att det kan ta tid”, Margareta rörde monotont med skeden i koppen, “du kanske borde fundera över hur du ska försörja dig här”
Det Margareta egentligen sa var att hon minsann inte tänkte bidra med några pengar, budskapet gick fram klart och tydligt till Johanna som inte heller hade velat ta emot hennes allmosor.
“Jag har köpt tidningen, ska ringa på jobbannonser direkt, oroa dig inte”, hon hoppades att det skulle tysta tanten, i alla fall tillräckligt länge för Johanna att göra en plan.
“Jag antar att du tänkte bo hos mig?”, Margareta suckade ljudligt
Ärligt talat hade nog Johanna utgått ifrån det. Sen hennes mamma flyttat upp i vindsvåningen fanns det inte längre någon plats för henne och Margareta hade undervåningens fyra rum för sig själv. Men om det skulle vara på det där sättet sov hon hellre på golvet.
“Nej tack, jag tänkte hyra ett rum i stan”
“Du gör som du vill, men jag hoppas du inte kommit hit för att hänga runt i gallerian hela dagarna och göra av med din stackars mammas sparpengar”
En stor trötthet vällde över Johanna, hon hade trots allt knappt sovit natten innan och resan från Stockholm hade varit lång och obekväm.
“Om Margareta inte misstycker tänkte jag lägga mig på soffan en stund”
I ögonvrån såg hon en snörpning på den gamla kvinnans mun innan hon la upp fötterna på soffkarmen och slöt ögonen.