Kapitel 3 - Insidan

Hon huttrade i blåsten på busshållplatsen. Det var fortfarande mörkt ute, hon hade valt att ta den tidiga bussen för att ha lite marginal. Ville inte riskera att gå fel och komma för sent, mycket stod på spel. Busschauffören nickade vänligt när hon sa vart hon skulle av och hon satte sig långt fram för att höra när han ropade ut hållplatsnamnen. Dessutom hade det känts dumt att sitta långt bak när man som hon var alldeles ensam på bussen, lite som att försöka öka avståndet mellan den som servar och den som blir servad. Johanna kände sig sällan bekväm i rollen av att ta emot tjänster, även om hon betalade för dem.

Solen höll på att gå upp när bussen saktade in. Johanna hade dåsat till lite under den dryga halvtimmen hon vaggats av bussen på de ringlande vägarna och blinkade nu yrvaket. Det var kala marker utanför bussfönstret och när hon klev av möttes hon av en luft som måste vara åtskilliga grader kallare än den hon lämnat i stan. Runt om henne var det skog och inte förrän hon vände sig om såg hon byggnaden torna upp sig. Enheten för obeställbara brev. Det satt en skylt nerkilad i marken bredvid en smal väg upp mot grindarna. Hela området var omringat av ett högt stängsel med tre skarpa linjer av taggtråd som låg svarta mot den molniga gryningshimlen. Johanna drog jackan tätare om sig och började gå upp mot huvudingången.

Efter att ha blivit godkänd av övervakningskameran öppnades grindarna automatiskt och hon klev in på området. Rakt fram låg det hon gissade var huvudbyggnaden, en stor grå cementklump med fönster som såg ut som små ögonhålor, flimrande av det vita skenet från gammeldags lysrör. Runt området stod flera barackliknande längor, Johanna undrade om det var de som användes till bostäder och rös vid tanken. Hon genade över en parkeringsplats, full av bilar, och drog upp den tunga dörren till receptionen.

Johanna var inte säker på vad hon hade väntat sig men blev förvånad över hur tystnaden utifrån följde med in i byggnaden när dörren bakom henne automatiskt gick i lås med ett klick. Svaga surranden från lysrören, en klockas tickande, i övrigt inte ett ljud. Hon stod i en slags mottagningsrum varifrån det gick korridorer åt fyra håll. Det bås som mest liknade en reception var täckt med en metallgardin och ingenting visade spår av mänsklig aktivitet. Hon fick en obehaglig känsla som i de drömmar där man vaknar och är ensam kvar på en öde jord. En sekund undrade hon om hon tagit fel på dag, att platsen var rätt var det ingen tvekan om. Hon försökte tänka logiskt, någon hade ju öppnat grinden åt henne och just då hörde hon ett harklande inifrån korridoren till vänster. Hon kände en blandning av lättnad och rädsla och gick fram till den lucka i väggen som tydligen agerade reception. Även här var det ordentligt förbommat med någon slags plexiglas och kvinnan bakom rutan verkade inte ha någon plan på att öppna luckan. Johanna lutade sig därför mot något som såg ut att vara en mikrofon.

“Hej, det är jag som är Johanna...”, längre hann hon inte innan kvinnan avbröt henne.
“Naturligtvis, det går bra att sitta ner så länge”

Något förvirrad såg sig Johanna om, det fanns inte en möbel varken i det första rummet eller i den här dunkla korridoren. Något irriterat tryckte receptionisten ner knappen så att hon kunde höras ut,
“Fortsätt bara ner här så kommer han och hämtar dig”

Johanna vågade inte fråga vem “han” var utan gick lydigt vidare ner i korridoren tills hon hittade en träbänk att sitta på. Efter att ha sett alla säkerhetsåtgärder började hon undra om hon kanske borde vidtagit några sådana själv, sagt till någon vart hon skulle eller åtminstone tagit med sig en mobiltelefon.

“Det är hopplöst med täckningen härute”.

Framför henne stod en man, han log ett säljarleende och viftade med en död mobiltelefon. Märkligt, tänkte hon, det är som att han ville slå ur henne alla tankar på flyktmöjligheter. Hennes oro mildrades dock när han sträckte fram handen och tryckte hennes, nästan hjärtligt.

“Max Wolf, sorteringschef på Enheten”
“Johanna Ravén”, hon svarade artigt trots att de båda visste att han redan hade hennes namn.
“Du är välkommen hit, Johanna, det ska du veta. Det kanske inte ser mycket ut för världen men vi strävar efter en djup samhörighetskänsla här, det är viktigt att alla känner sig som oumbärliga pusselbitar, om du förstår”, han höll hela tiden en hand på hennes axel medan han ledde henne genom otaliga korridorer och uppför otaliga trappor. Tillslut stannade de framför en dörr markerad “Sortering”. Han tvekade en sekund, nästan andäktigt, och lade sedan handen på handtaget.
“Välkommen till Enheten, Johanna”

Kapitel 2 - Enheten

Hon vaknade av telefonsignalen. Yr av sömn och för lite mat snubblade hon över tidningsstället och svarade med andan i halsen.
“Är det här dottern?”
Det var en mörk mansröst, något i hans ton gav henne känslan att han var vanare vid att ha undersåtar än vänner.
“Johanna, ja, det är jag”
“Det här är läkare Ulf Ståhle, jag skulle behöva prata med dig lite om din mors situation”
Mycket av det han berättade hade Johanna redan hört av Margareta, att de först trott det var en vanlig influensa men att febern hade stigit och stigit och inte velat ge med sig. När Margareta ringde hade Johanna blivit för chockad för att ställa följdfrågor, hon hade inte sett sin mamma på flera år och började direkt gå igenom i huvudet hur hon snabbast skulle kunna ta sig till Kiruna, samtal hon måste ringa, möten hon måste avboka. Nu var hor klarare och lyssnade noga på vad läkaren berättade, resultatet var dock detsamma, det enda de var säkra på var att de inte hade en aning om vad som var fel.
“Ingenting tyder just nu på att sjukdomen är på väg bort, så mycket kan jag säga”
“Jag ska ingenstans”

När hon hade lagt på insåg hon att det var dags att ta sin hunger på allvar. Hon ropade till sin mamma att hon skulle gå ner till affären, men fick som väntat inget svar. Det var en speciell känsla att kliva ut i Kirunaluften, den välbekanta kylan, doften av träd som är kala av frost och blåst. Hon köpte bröd och marmelad på Ica och plockade åt sig ett ex av varje tidning framme vid kassan. En timme senare hade hon läst igenom varenda annons men det verkade hopplöst. Hon kunde inte ringa på någon lägenhet innan hon hade jobb och det verkade stört omöjligt om man inte hade bil. För första gången ångrade hon att hon inte satsat mer på körkortet, men det hade liksom känts så avlägset i Stockholms innerstad. Utanför fönstret var det redan mörkt, hon gick en sväng förbi mammans säng bara för att konstatera att hon fortfarande sov, djupt men oroligt.

Johanna satte sig i soffan, hon försökte skapa en känsla av trevlighet i det tomma rummet men det var svårt. Anna hade ingen tv så hon fick nöja sig med lokalradions torra utbud. Hon fingrade över vristen där tatueringen satt. Den hade varit så stor när hon var liten, sen hade hon växt och nu var den lilla fågeln knappt en tumme hög. Det var sista gången hon hade sett sin pappa, den där dagen i Prag, och det har etsats sig fast som en tavla i minnet. Fast hon var så liten hade hon förstått att det var något på gång, det hade varit så viktigt för honom det där med tatueringen. Han hade tagit med henne till de skummaste kvarteren, hennes lilla vita arm i ena handen och en skiss av en talgoxe i andra. Hon hade fått välja fågel och det var inget svårt val, talgoxen var den enda fågel hon hade hållit i sin hand. Pappan hade smulat lite havre i hennes handflata och de hade stått i parken och väntat andaktsfullt. Sedan den dagen när den första lilla fågeln landade på hennes spända fingrar hade hon älskat talgoxar. Tatueraren hade varit en robust man och hon minns hans röda tak där hon låg medan de förhandlade inne på kontoret. För att hon skulle slippa obehaget hade hon fått en tablett att sova på och när hon vaknade upp satt fågeln där på hennes vrist och tittade på henne. De hade åkt taxi tillbaka till hotellet och Anna som hade gått i taket när hon såg vad han hade gjort. Föräldrarna hade bråkat, Johanna stängde in sig i badrummet och sjöng högt medan hon höll för öronen. När hon kom ut var han borta.

Flera dagar gick och Johanna började skapa små ritualer av sin tid. Frukosten, tidningsköpandet, ett par telefonsamtal till lägenheter och jobb men utan framgång. Det hade hunnit bli torsdag när hon plötsligt fick syn på något intressant i lokaltidningen.

SORTERARE SÖKES
Enheten för obeställbara brev söker en språkkunnig tjej/kille till sorteringsavdelningen.
Bostad erbjudes i området, bra busskommunikationer till och från Kiruna. Start omgående.

Johanna kände sig övertygad om att hon var rätt för jobbet, en känsla som fick henne att vakna lite ur den senaste veckans hopplösa dvala. Hon gick direkt ut i hallen och slog numret. Det var en kvinna som svarade, hon antog att det var växeln och bad att bli kopplad till personalchefen.
“Hur var ditt namn?”
“Johanna Ravén”
Det uppstod en kort paus och kvinnan bad henne vänta. När hon kom tillbaka var hon samma professionella trevlighet igen.
“Då är du välkommen till oss på måndag klockan 9, går det bra?”
“Jättebra, tack så mycket”
Hennes hjärta bultade när hon la på luren. Kanske var det här lösningen.

Kapitel 1 - Hemkomsten

Johanna står i hallen. Allt ser ut precis som när hon lämnade det för fem år sedan, trasmattan ligger kvar, telefonen står på sin plats, nycklarna ligger i skålen på hallbordet. Hon ställer ner sin tunga väska och tar långsamt av sig sina skor, försöker att inte tänka på hur förtvivlat gärna hon skulle vilja vara någon annanstans, vart som helst. Margareta kommer ut ifrån köket, hon studsar till när hon ser Johanna.
“Jaså hade du nyckel”
Inga varma kramar precis, men det hade inte heller Johanna förväntat sig. Hon har känt Margareta sen hon var barn och lärt sig att hålla avståndet. En gång berättade Johannas mamma att Margaretas far hade dött i kriget, de stod varandra mycket nära och Margareta, då bara 13 år, hade svurit på att aldrig tillhöra en annan man. Så vitt någon visste hade hon hållit det löftet.
Johanna följer med Margareta in i sovrummet och ser sin mamma, nerbäddad under tjocka täcken. Hon får tårar i ögonen, hennes mamma ser tanig ut som en liten fågelunge som övergetts i sitt bo. Hon drunknar nästan i alla filtar och kuddar och andas rossligt i djup sömn. Johanna sätter sig i en stol som ställts fram bredvid sängen och lägger en hand på täcket.
“Mamma?”, hon viskar och kramar lätt om täcket där hon tror att mammans arm är.
Det är alldeles tyst i rummet, farfarsklockan tickar inifrån köket och hon tycker sig känna doften av gammalt kaffe. Mamma Anna ger ifrån sig ett dovt stön och blinkar lite med ögonlocken.
“Johanna älskling” får hon fram, men återgår snart till sin tunga sovandning.
Johanna blinkar bort några envisa tårar och reser sig från stolen.
På väg ut i köket drar hon med fingrarna över målningarna på väggen. Alla likadana, kvadratiska dukar med fåglar målade i akvarell. Det var hennes pappas livsverk, som Johanna minns det så målade han minst en om dagen och aldrig samma fågelart två gånger. När Johanna var liten kunde hon namnet på alla, hur de lät och hur man kunde skilja hanarna från honorna. Hon hade inte tagit med sig någon av sin pappas målningar när hon flyttade till Stockholm, det hade varit hennes eget beslut att bryta så mycket som möjligt med sin historia. De enda påminnelserna hon fick var breven hennes mamma skickade, alltid med de brevpapper som blivit hennes pappas signum och avtryck i historien. Hundratjugo olika motiv fanns det, allt från björkar till tallkottar till svanarna som hotell Svanen på stortorget beställt. Som flicka hade Johanna älskat dem, samlat alla i en pärm och fascinerat mött ögonen hos älgar och måsar som stirrade på henne genom plastfickorna.
Hon väcktes ur sina tankar av kaffekannans tjut från köket. Margareta hällde upp varsin kopp till dem, kokkaffe, kanske det äckligaste Johanna visste men det var liksom inte läge att tacka nej.
“Doktorn säger att det kan ta tid”, Margareta rörde monotont med skeden i koppen, “du kanske borde fundera över hur du ska försörja dig här”
Det Margareta egentligen sa var att hon minsann inte tänkte bidra med några pengar, budskapet gick fram klart och tydligt till Johanna som inte heller hade velat ta emot hennes allmosor.
“Jag har köpt tidningen, ska ringa på jobbannonser direkt, oroa dig inte”, hon hoppades att det skulle tysta tanten, i alla fall tillräckligt länge för Johanna att göra en plan.
“Jag antar att du tänkte bo hos mig?”, Margareta suckade ljudligt
Ärligt talat hade nog Johanna utgått ifrån det. Sen hennes mamma flyttat upp i vindsvåningen fanns det inte längre någon plats för henne och Margareta hade undervåningens fyra rum för sig själv. Men om det skulle vara på det där sättet sov hon hellre på golvet.
“Nej tack, jag tänkte hyra ett rum i stan”
“Du gör som du vill, men jag hoppas du inte kommit hit för att hänga runt i gallerian hela dagarna och göra av med din stackars mammas sparpengar”
En stor trötthet vällde över Johanna, hon hade trots allt knappt sovit natten innan och resan från Stockholm hade varit lång och obekväm.
“Om Margareta inte misstycker tänkte jag lägga mig på soffan en stund”
I ögonvrån såg hon en snörpning på den gamla kvinnans mun innan hon la upp fötterna på soffkarmen och slöt ögonen.